Dagens citat

"Varför ligger k- och l-knappen så nära varandra? Jag vet inte hur många gånger jag har gjort det misstaget..."
- anonym
(och nä, det var inte jag XP)

En hälsosam produktion

Det är nu.
Nu släpper jag.
Släpper all kontroll
Och litar
Tillräckligt mycket
För att riskera
Det som jag värderar så högt

Jag litar på er
Och sätter mig framför kameran
Blottar mig
Och litar på er
Att det blir bra

"1 universe, 8 planets, 192 countries, 180,497 islands, 85 seas, 7 billion people & I'M STILL SINGLE."

 hehehehe, so true, dude who wrote this (yeah, it wasn't me XP)

"Asså det var så fint väder så jag gick ut, utomhus. Oj grattis, Nes. Visst är det bra att jag dissar mig själv?"
- Nes

Hehe, love ^^<3

Defying Gravity

Ok, jag måste bara... <3

Chris Colfer <3
Nes love him.... And so do I...

För mer awesomeness, kolla på Glee ^^

Vad är Konst?

Hade egentligen tänkt spara det här till imorgon, men nu kommer det då ordets vindar har knockat mig och jag måste få ut det medan det fortfarande är färskt.

Så. Vad är konst?
I (om man kan säga så) förr i tiden så var det mycket tydligare vad konst var, än vad det är idag.
Det var i antiken tydligt, skulpturkonsten, då de avbildade gudar och gudinnor från historier och återberättade dem, långt in på 1900-talet var målarkonsten det som var konst, och fotograferna fick kämpa för att bli erkända konstnärer, osv osv, och idag så är ju nästan vad som helst konst.

Om jag nu ska dra ett exempel så var det en väldigt känd samtida konstnär vid namn Olafur Eliasson, islänning, som är livs levande idag ;), och han tror starkt på att konsten finns i betraktarens ögon. Men samtidigt, om man tittar på hans verk så tror jag att många likt som jag frågar sig själva om det han gör är konst. Som t ex, i ett av hans verk hängde han upp en fläkt i taket, satte igång den och sedan åkte den omkring hejvillt i rummet, fram och tillbaka, härsan tvärsan, ovanför betraktarnas huvuden. Och då frågade nog många sig; är det här konst? :O :S
Betraktarna stod där med en min som sa; Jaha. En fläkt. Nu sätter jag mig och tittar på den och låtsas förstå vad den betyder.

(Där har ni fläkten, samt en liten unge som springer efter den ^^)

Samtidigt, om man nu tittar på klassiska antika skulpturer (för fläkten tillhör i alla fall enligt min mening skulpturtraditionen, dock den postmoderna skulpturtraditionen skulle jag tro), så skulle det kanske vara lättare för en helt vanligt betraktare, som inte är insatt i konst, att titta på, eftersom den är på sätt och vis lättare att förstå sig på.
Jag tar den kända skulpturen "spjutbäraren" av Polykleitos som exempel här,

Där har vi honom.

Många skulle nog kalla honom för en skulptur mycket snabbare än de skulle kalla fläkten det, eftersom den vanligaste idén av en skulptur är antika, gråa skulpturer (men det är egentligen fel tänkt, för när skulpturerna var gjorda så var de målade i starka färger, och självaste originalet var egentligen gjort i brons, men då de var ont om pengar smälte man ner skulpturerna och gjorde pengar av dem XP), och inte en flygande fläkt.
Men jag kan inte låta bli att fråga min om inte fläkten är mer av ett konstverk än vad spjutbäraren är.
För fläkten är gjord för att förmedla ett budskap, som alla konstverk enligt min mening ska, medan spjutbäraren är en karaktär ur en myt eller liknande skulle jag tro, och är snarare en för sin tid revolutionerande avbildning av människans anatomi framför ett konstverk.

Ni tycker kanske att jag är galen eller något, men som försvar ska jag göra en snabb analys av fläkten så att ni kanske kan få lite mer insikt i vad den hör hemma på ett konstmuseum ;) (och för de som vet, i en analys av ett konstverk finns det inget rätt och fel, men däremot av det som jag uppfattar från mina lärare, så finns det analyser som är mer korrekta eftersom de är mer djupgående och omfattande, men att dekonstruera ett konstverk är väldigt svårt...)
I mina ögon så är fläkten ett försök att illustrera känslan av frihet då den flyger fritt över allas huvuden i helt random riktningar och är bara fri från att sitta nere på marken. Om man hade haft sången "I believe I can fly" i bakgrunden så hade nog det budskapet komma fram ännu mer.
En annan teori skulle vara att fläkten är fängslad av den lina den hänger i och försöker febrilt att komma loss utan att lyckas, vilket visar på hur den försöker med något till synes omöjligt, men ger aldrig upp, därmed hur hoppet är det sista som lämnar människan.
Ja. Det var dock bara två teorier som jag kom på utan att lägga ner så mycket kraft i det, för jag pallar inte göra en långdragen konstanalys just nu, och jag tror inte att så många är så värst intresserade av att läsa den heller för den delen XD

Men en sak som jag märker är att man måste ha det här tankesättet inne, om du inte vet hur du ska gå till väga för att analysera ett konstverk så är det alldeles för lätt hänt att det bara blir en fläkt för dig och inte en symbol för frihet eller fångenskap.
Detta gör ju att konsten blir komplicerad, allt kan ju vara konst - man kan ta och dra en kundvagn som legat på en soptipp till en konsthall och säga att det är konst, sen står någon konstkritiker och analyserar och säger "Jah... Detta berättar nog för oss om hur det vi köper i affärerna är skit" eller dylikt, jag slår vad om att en etablerad konstnär skulle kunna göra sådär och komma undan med det!
Så egentligen. Vart går gränsen mellan konst och skräp? Och hur långt får man gå?
Som t ex den kvinnliga konstnären som gjorde ett performans där hon låtsades vara sinnessjuk. Det är inte okej enligt min mening, men wtf, vem är jag å säga vad som är konst eller inte...

Sen vill jag bara ta upp videokonsten ^^ (och ber till Gud att jag kan hitta några klipp på youtube som jag vill ha ^^)

Jag tror ändå jag har en favoritkonstnär inom videokonst skulle jag tro, och det är Catti Bandelius ^^
Jag gillar henne skulle jag tro, för att det hon gör är så lätt att förstå och så stilrent och sättet hon jobbar på är ett sätt som jag gillar.
Om man ska jämföra hennes "på tunnelbanan" med "generalrepetition för självmord" av Åke Karlung (tror jag det var) så är "på tunnelbanan" så mycket bättre enligt min mening pga dess tydlighet.
"Generalrepetition för självmord" kritiserar popkulturen och riktar stark kritik mot Andy Warhol, roligt var dock att just Andy Warhol tycke om videon XD
Jag kunde dock inte hitta den på youtube och kunna visa den för er, men får ni chans att de den, gör det om ni vill veta vad jag snackar om.
Men det är min åsikt att inte tycka om den, du kanske gör det...

Anyway, jag hade som sista klipp tänkt visa "På tunnelbanan" av Miss Universum aka Catti Bendelius ^^

Jag

Hade tänkt skriva det här ett bra tag nu, och sen sätter man sig vid datorn och vips! så är all inspiration borta... Drygt... Jaja!

Jag har tänkt på det här med jag, och olika jag som många vill säga. Och jag vet inte, men jag går emot mig själv men ändå inte, men nu säger jag det för en gång och för alla - Jag anser att det inte finns olika "jag" utan att allt är olika sidor av ett och samma "jag".
Men att säga att det finns olika jag är att förtydliga de olika sidorna kan man tänka, men det är ändå att dra en gräns.
Men det finns ju olika sidor av en individ, kan du någonsin säga att du är den samma hela tiden? För om du kan så skulle jag gärna vilja träffa dig.
För jag likt som du uppför oss inte den samma mot vår lillasyster som mot vår bästa vän, visar inte samma kärlek mot våra föräldrar som för vår partner. Detta kan uppfattas som olika jag, men det får mig att tro att det samlade jaget är en schizofren människa som har olika personligheter, olika jag i en och samma kropp, därför undviker jag uttrycket.

Men ingen vet vilken sida av mig som speglas bakom en stängd dörr då jag är helt ensam, ingen, knappt en du själv, vet vilken sida av dig som finns i dina tankar.

Men sen var det en sak till.
Hur många har inte fått ett foto tagit av sig själv och sedan när man ser på det så är den första tanken "men det där är ju inte jag". Som i "det där är inte min personlighet". Men jo fan, det är du. Det är en sida av dig, kanske ännu outforskad, men visst är det du.
Vilket då leder vidare in på hur människor uppfattar dig och mig.
För det du uppfattar av mig är inte jag. Det är en kopia av det jag du ser, din egna konstruktion av hur du tror att jag är. Ofta stämmer kopian bra med originalet, men du kanske också uppfattar och noterar samt understryker någonting extra som finns, men inte i den mängd du tror.
Som till exempel:
Jag har en vän som hela tiden får för sig att jag går natur när jag går estet. Vad betyder det? Jo, hon uppfattar mig som smart och lägger extra notis på det, vilket är ju positivt, jag är smart i någons ögon (jippi! :D). Men sedan så är det ju mer än det. Är det sättet jag klär mig på? För det finns andra som trott att jag varit nv-elev innan jag ens hunnit öppna munnen, och då utgår de ju från mitt utseende. Så jag klär mig som en naturare? Betyder det att jag klär mig för tråkigt och enkelt för att kunna uppnå kriterierna för att var estet? (inte jippi)
Kanske en dålig förklaring, men ändå... Förhoppningsvis har min poäng kommit fram. Annars kommer den nu igen, förtydligad.
Alltså - Det du uppfattar av mig är inte jag, det är en konstruktion av vad du tror om mig, vilket kan vara väldigt fel när det kommer till kritan.

Men ändå, det är signaler som jag sänder ut, att jag t ex kanske bör tillhöra naturarna, och även om det inte är korrekt så är det ändå det som uppfattas.
Så ändå, din uppfattning av mig är som fotot av mig som inte speglar min personlighet. Det är jag, men en annan sida av mig som du händelsevis råkar lägga på minnet och utveckla och börja bygga upp en idé om mig på en grund som inte är fulländad och helt korrekt.
Det känns som att jag säger emot mig själv nu... Men, då försöker vi igen.
De signaler jag sänder ut är en sida av mig, det du uppfattar är en del av mig (fotot), men det du utvecklar denna uppfattningen till är inte jag, det är din handgjorda kopia av mig.

Jädritt kluddigt och flummigt, men men, det är ett blogginlägg och förhoppningsvis så läste du det och det fick dig att tänka till lite, vilket ju var meningen XP
Så till nästa gång jag kommer på vad jag vill skriva om - here's a youtube video ^^

Det blev bara en random låt som jag kom att tänka på, men det är en av mina favoriter, thanks to Människan Stina, så here it is ^^

Drömboken

A/N: Ok, I know, det var ett tag sen senaste uppdatering, men jag har inte haft internet hemma i två veckor, så jag har tillåtelse ;P
Anyway, jag har skrivit en novell ^^

Egentligen hade jag bara tänkt prata om ämnet "drömmar" men kom snabbt fram till att det inte skulle bli ett så värst långt inlägg, och sen, på något höger och vänster så kom jag på att jag kunde göra en novell av det, och på så sätt framföra mina tankar på ett kanske mer underhållande vis ^^
 Sen blev novellen ändå väldigt lång... Men det ser jag som en aning positivt, den blev typ 2 1/3 datorskrivet dokument, och jag ska göra mitt yttersta för att försöka få den i Times New Roman så att den ska bli lättare att läsa ^^
Anyhow - Enjoy <3

P.s. "A/N" betyder Authors Notes

"Vad är det här för något?"

Hon kvävde ett skrik då ett av hennes värsta skräckscenarion spelades upp framför ögonen på henne. Han stod där, med det lila blocket i sina händer och läste en sida som han slumpmässigt slagit upp.

Hon gjorde ett utfall och ryckte åt sig boken och höll den hårt mot brösten innan han hann uppfatta vad som hade hänt.

”Vad var det där?” frågade han och gav henne en sårad min.

”Det är min drömbok, och jag gillar inte att någon läser den om jag inte väljer att visa den för dem.” sade hon och försökte ignorera hans hundögon som tiggde efter att få läsa mer. Hoppas att han inte läste något av det där, tänkte hon och kände hur blodet steg mot kinderna.

”Men..! Du snackar ju om dina drömmar hela tiden, och andras också för den delen, och försöker analysera dem, varför får jag inte läsa?” Hon kunde inte låta bli att rodna under hans krävande blick.

”Det är annorlunda när man berättar för någon om en dröm,” sade hon och vände sig om, försökte undvika hans laserögon.

”Va? Och på exakt vilket sätt så är det annorlunda om jag nu får fråga?” Irritationen växte i honom, det hördes, och hon svalde hårt.

”Men tänk efter,” svarade hon samtidigt som hon vände sig om igen och försökte hitta de rätta orden att kunna försvara sig med. ”Om jag berättar om en dröm för dig, eller du för mig för den delen, så kan vi ju båda välja att lämna ute vissa saker. Ibland gör vi det för att snabbt komma till poängen, och lämnar därför ute vissa detaljer som vi kanske mins men inte är direkt relevanta-”

”Ja, men vad har det med att göra med att jag inte för läsa?!” avbröt han.

”-som jag tänkte komma till!” svara hon, och atmosfären runt omkring dem började sakta vibrera då debattens kraftiga vindar tågade in. Hon kände hur hjärtat började slå snabbare och hon fann känslan av panik blandat med upprymdhet och rädsla inom sig. Hon tog ett djupt andetag i ett försök att lugna sig och tog sedan till orda.

”Som jag skulle komma till, när jag berättar om en dröm för dig och inte skriver ner den för att komma ihåg den eller bara för att berätta den för mig själv, så väljer jag kanske att utelämna vissa pinsamheter som jag inte vill att du ska veta. Men eftersom den här boken-” sade hon och gestikulerade mot blocket i sin famn, vilket fick honom att himla med ögonen ”-är för mig och bara mig, så skriver jag allt. Hur pinsamt, hemskt eller jobbigt det än må vara. För att jag vet att ingen annan än jag kommer allt läsa det.

Så om du då tar och börjar läsa i min drömbok utan min tillåtelse så får du ursäkta om jag reagerar så som jag gör, men det är faktiskt mitt undermedvetna du läser, och det håller jag helst för mig själv.”

Han suckade och satte sig ner på sängen, vilket fick fjädringen att knarra, och sen knarrade fjädringen till igen då hon slog sig ner bredvid honom.

”Men om du nu inte vill att någon ska läsa den, varför lägger du inte undan den eller sätter ett lås på den eller någon?” Han hade lugnat ner sig till hennes lättnad, men hans fråga stannade kvar som envis fettfläck i hennes tankar. Ja, varför?

”För att...” började hon, men hennes ord dog bort till en viskning och hon stirrade in i väggen, inte helt säker på vad hon skulle svara.

Det var med en förundrad blick som han iakttog henne, men kände igen det fjärran uttrycket som speglades på hennes ansikte och höll därför tyst och lät henne tänka en stund. Men han själv kunde låta bli att undra vad det var som gjorde det här till en så stor grej.

Antagligen så hade hon drömmar som hon inte ville dela med sig, det hade väl alla(?), men han kände sig ändå sårad att hon inte ville öppna upp sig lite för honom. Han hade inte hunnit läsa särskilt mycket i hennes så kallade drömbok, egentligen hade han bara bläddrat igenom blocket och hittat sitt namn skrivet med en slarvigt hand mellan raderna. Och det hade triggat hans nyfikenhet för att läsa vidare, men han hade inte ens hunnit finna början av meningen han läste innan drömboken var ryckt ifrån honom. Och hennes panikslagna reaktion hade bara fått nyfikenheten att växa som en ostoppbar tanke inom honom. Som att det fanns en speciell anledning till att han fanns med i hennes återberättade dröm, så som det fanns en anledning till att hon fanns med i hans drömmar.

Han vaknade upp ur sina funderingar när hennes röst än en gång fyllde rummet och kom på sig själv med att stirra på henne.

”För att..” började hon ingen. ”För att det har aldrig hänt förut att någon har tittat i mina grejer. Och ja, jag förväntade mig nog inte att det skulle falla någon in att göra det tror ja'.”

”Och jag som trodde att det var någon undermedveten handling att låta den ligga framme i hop om att någon skulle hitta den,” flinade han åt henne. Och hans puls ökade då hon rodnade igen.

”Eh, ja, jag vet inte, kanske,” medgav hon och hittade ner på sina fötter.

”Jaså...” säger han road och aningen glad att han fick henne att rodna igen. ”Och om vi nu fortsätter på den idén - vad skulle denna någon finna?” sade han och sträckte sig efter drömboken.

Men hon flyttade sig demonstrativt längre bort från honom på sängkanten och hennes grepp om det lila blocket blev starkare.

”Någon skulle finna alla de drömmar jag kommer ihåg detaljerat återberättade och den närmaste dörren till mitt undermedvetna,” sade hon samtidigt som hon lutade sig bakåt för att komma undan hans händer som grep efter hennes nedskriva drömmar.

”Men kom igen! Jag såg mitt namn där i och jag vill bara veta vad du drömde,” bad han och flyttade efter henne, lutade sig framåt då hon vek undan.

Hon tryckte omöjligt nog blocket ännu närmare intill sig samtidigt som hon mumlade ”glöm det” och lutade sig ännu ner bakåt i ren panik. Men han tänkte inte ge sig så lätt, sättet som hon hade reagerat på fick någonting att vakna till liv i honom och han ville inget annat än att få reda på vad det nu var som hon undanhöll för honom, på ett sätt eller ett annat. Så utan att riktigt tänka efter så lutade han sig över henne och innan någon av dem riktigt fattat hur det hade gått till låt han ovanpå henne med den lila drömboken mellan dem.

”Okej...” sade han med eftertryck, och begrundade den makthavande position som tilldelats honom. ”Om jag inte får läsa det så kan du väl berätta det för mig.”

Och hur i helskotta gick det här till?! skrek hennes inre röst i ren panik och vällust. Hon kände hans tyngd mot hennes kropp då han låg ovanpå henne och drömbokens kanter borrade sig ner i hennes bröst och skulle säkerligen lämna märken efter sig, men det var inget hon planerade att åtgärda. Och bara för en sekund söp hon in alla sinnesintryckt och försökte se bortom sig själv och undrade absurt nog hur konstig hon måste se ut för den som tittade på dem utifrån.

Sedan fann hon tillräckligt med mod för att titta upp på honom och mötte hans blick samt rodnade i vanlig ordning. Sen så låg de bara där och stirrade på varandra i Gud vet hur länge. Men till sist kom hon på vad han sagt innan rummet än en gång drunknat i tystnad.

Hon slet inte blicken från honom medan hon övervägde sina alternativ. Att låta honom läsa var helt uteslutet, dels för att hon inte visste vilken dröm det var, även om de flesta var ganska så likvärdiga när det kom till honom, och dels för att det stod alldeles för många grejer som hon inte ville att han skulle veta att hon någonsin drömt.

Andra alternativet var att berätta, vilket lät som en bra idé, men det betydde inte att det var det. För hon visste inte om hennes röst skulle hålla eller hon den skulle skära sig i mitten av en mening vilket skulle orsaka henne att känna sig väldigt generad och rodna häftigt, eller om hon skulle känna sig så illa till mods att hon till slut berättade alldeles för mycket för honom. Sedan så visste han mycket väl när hon ljög så det var det inte ens någon idé att försöka med.

Och sedan var det det tredje alternativet. Fanns det ett tredje alternativ?

Sedan kom hon på vad det tredje alternativet var, och innan hon hunnit tänka efter och stoppat sig själv, så hade hon börjat värkställa det.

Långsamt, långsamt lyfte hon sitt huvud från huvudkudden och närmade sig hans ansikte. Sedan snuddade hennes läppar mot hans och hon slöt ögonen och tryckte dem mot varandra.

De var mjuka, ljuva och mycket mer än hon någonsin drömt om.

Därefter kom hon på vad katten det var hon gjorde och drog sig hastigt undan och tittade in i väggen.

”Det... Det var vad jag drömde” sade hon tyst som en viskning så att bara han och väggen kunde höra henne.

Hon stirrade på den pastellfärgade tapeten, oförmögen att göra någonting annat än att läxa upp sig själv inombords och förbanna sig själv över hur dumdristig och patetisk hon var. Sen så ville hon bara gå där ifrån och låtsas som att ingenting hade hänt vilket fick henne att undra varför han inte gjort någon som helst ansatts att flytta på sig. Men hon vågade inte vända sin blicka och möta honom igen, hon föredrog att stirra på den olycksamma väggen.

Sen hajade hon till då han drog ett djupt andetag och motvilligt mötte hon hans blick igen. Till hennes förvåning verkade han inte vara arg, äcklad eller road, utan snarare förbluffad och glad.

”Vilket sammanträffande,” sade han men en liten darrande röst, ”för det var också det jag drömt vid x antal tillfällen. Fast då var det mer såhär...”

Han böjde sig ner och kysste henne mjukt och osäkert. Ingen av dem hade så stor erfarenhet av att kyssas, men det spelade inte så stor roll tyckte de eftersom det de upplevde nu var på lång väg mycket bättre än vad deras drömmar hade förutspått.

Och drömboken lång bortglömd mellan dem när han drog henne närmare sig och hon förde sina fingrar nätt genom hans lena hår.

Rasism - Del 3

Till skillnad från de nyckelord jag använt tidigare, som patriotism och assimilation så är nog rasism det som de flesta känner till. Men jag kan inte låta bli att fråga – gör ni verkligen det?

Rasism är, som NE så snällt berättar, en åskådning baserad på föreställningar om en viss folkgrupp. Men det vet vi ju alla. En rasist är ju också fördomsfull. Och ofta är det ju vi svenskar som kallas rasister. Det skrivs om hur vi fryser ut invandrare, trakasserar dem, särbehandlar dem osv.

Men, kan inte invandrare också vara rasistiska? Kan inte de också ha fördomar, trakassera oss och särbehandla oss? Åh vänta, just det. Det kan de. Och det gör de. Men det får man inte säga. För då är man ju rasist.

Det sägs att vi särbehandlar de som kommer till oss, i synnerhet de från islamska samhällen, på något så ofantligt sätt att det är skrämmande! Och ofta är denna särbehandling till deras vinst.

När flyktingar kommer hit så informeras det om deras rättigheter, men det sägs väldigt lite om deras skyldigheter. Detta ger en sned informationsvinkel för de nyanlända. Och då är det kanske inte undra på att de känner sig kränkta och särbehandlade när deras skyldigheter sedan tas upp, detta gör ju att de uppfattar oss som rasister. Sen är ju vi svenskar ett väldigt timit folk och har svårt att visa vart skåpet ska stå, eftersom vi är rädda att kallas för rasister om vi gör det.

Jag har sagt det innan och jag säger det igen, allt är inte svart och vitt, det är grått. Och det gäller invandring också. Vissa assimileras och gör det de ska, jag menar alltså inte att alla invandrare gör fel för sig, men det FINNS dem som lever på bidrag och lyfter inte ett finger för att komma in i det svenska samhället, de är ju redan medborgare och låter istället svenska staten ta hand om dem och skiter i deras barns skolgång osv. Det är DESSA invandrare som skriker ”rasist!” och ser ner på oss, det är dessa som inte förtjänar att vara här i Sverige. Och detta är omvänd rasism – dvs de är svenskrasister fast de hela tiden kallar oss för rasister.

När du kommer till ett nytt land så är det självklart att du rättar dig efter det landets regler, det förklarade jag uttryckligen i del 2. Men allt för många av de som immigrerar till Sverige gör inte detta utan kommer som sagt och tror att Sverige ska ta hand om dem och att de inte behöver göra ett skit. Detta har jag också tagit upp i en annan debatt inom samma ämne, där jag berättade om föredetta landsmän som tar med sig immigranter till Sverige och lurar dem för pengar.

Jag har redan poängterat många gånger hur viktigt det är att få in alla invandrare in i det svenska samhället så att de upphör att vara invandrar och blir svenskar. För är du en svensk medborgare så ska du också vara svensk, och de som inte finner sig i detta har inte i Sverige att göra. Vi måste börja sätta krav mot våra invandrare och kräva att de försöker assimilera sig till det svenska samhället och lära sig de mest grundläggande sociala koderna för hur det är att leva i Sverige, och vi ställa upp och lära dem detta – annars blir det som det är nu en vi- och ni-situation där alla är rädda för varandra och skriker rasist till varandra.

Och när jag säger att de ska bli svenskar så menar jag inte att de ska lägga sin egen religion bakom sig, för egentligen – hur många tycker att den genomsnittliga svensken är troende? Nu famlar jag i mörkret och vet inte exakt vad jag pratar om – men är inte majoriteten av svenskar ateister eller agnostiker?

Det har varit fängslande att skriva dessa tre delar om detta ämne, och särskilt denna sista del har skakat mig. För nu går jag emot och säger det jag inte får säga, och detta utan att vara varken rasist, nationalist eller sverigedemokrat. Men någon måste våga och jag tänkte ”varför inte jag?”.

Assmilation - Del 2

Assimilation är ett svårt ord. Men också ett nyckelord i den svenska invandrarpolitiken. Ordet betyder i detta fall att en minoritet anpassar sig efter majoritetens levnadsmönster – alltså att de som är invandrare kommer in i det svenska samhället och blir svenskar. För detta är enligt mig någonting som vi totalt missat. För allt för många invandrare bor ju i egna små samhällen och är nästan helt isolerade.

Att gå från ett muslimsk samhälle till ett protestantiskt samhälle är en stor kulturkrock, men jag tror inte alla förstår hur stor ibland. Jag upplevde en kulturkrock när jag var tre veckor i England, för även om landet ligger nära oss så har de ett helt annat levnadsmönster. Ett mönster som jag inte kände mig direkt hemma i. Och det kan kanske ge en lite mer perspektiv på hur det känns att komma helt oförberett till ett land som har en helt annan uppbyggnad än ens hemland.

Men det är också så att allt för många som inte vet vad för slags land de Sverige är. De tror att när de kommer hit kan de leva som de gjort förr, men där har de helt fel! Flyttar du till ett nytt land så är det väl självklart att du rättar dig efter det nya landets mönster. Om jag t ex skulle flytta till Kina skulle jag ju inte tro att jag kunde leva så som jag gör här i Sverige. Jag skulle inte kunna klara mig på bara svenska, inte heller skulle jag tro att Kina land helt plötsligt ska ge mig det jag behöver hela tiden, istället skulle jag ta hand om mig själv. Jag skulle ha lärt min kinesiska och se till att jag kunde klara mig. Förstår ni min poäng? Man tar traditionen dit man kommer(det är ett ordspråk, ta det inte bokstavligt).

Det är en stor miss. Som jag sagt innan tror många att de ska kunna leva som förr när de kommer till Sverige och assimilerar sig därför inte in i samhället utan kör sitt eget race och tror att det är helt ok och att felet inte ligger hos dem. För nej, det är inte mitt fel att jag blir särbehandlad för att jag vägrar rätta mig inför reglerna, det är samhällets fel. Ser ni? Helt befängt.

Detta leder mig också in på en annan sak. Svenskt medborgarskap. För som det ser ut nu så är det himla lätt att bli en svensk medborgare. Men! Det är en förbannat stor skillnad på en svensk medborgare och en svensk. En svensk medborgare kan ju vara nästan vem som helst, som t ex den svenska medborgaren för ett tag sen som hade inget med Sverige att göra förrän han blev tagen av utländsk polis (jag tror det var i något terrordåd eller liknande) då han helt plötsligt sa att han var svensk medborgare och ville sitta i ett svenskt fängelse. Han har inte i Sverige att göra!

Jag menar att vi är alldeles för snälla med vårt medborgarskap och det är något som folk utnyttjar. Och sedan gör inte ett medborgarskap någon till en svensk, det är någonting man utvecklas till genom att komma in i det svenska samhället. Och bara svenskar ska ha svenskt medborgarskap, eller hur? Bara svenskar ska vara svenska medborgare. Och då menar jag inte att bara vi som är födda i Sverige ska ha rätten till vårt medborgarskap, utan alla de som har ASSIMILERAT SIG ska ha det.

För att assimilation ska funka föreslår jag att alla de som kommer till Sverige för att stanna skall få gå kurser så att de fattar vad det är för land de kommer till, hur allt fungerar här osv. I dessa kurser ska man lära sig de nödvändiga saker som behövs här (svenska, matte, men även svensk historia osv) och förstå hur det svenska samhället är uppbyggt. Sedan när det gäller medborgarskap tycker jag att vi ska göra som USA. Vi ska ha ett medborgarskap som man ständigt förnyar likt ett körkort. Man får göra ett test och kolla ens språkliga, mattematiska och historiska kunskaper (svensk historia), och detta är ett test som man får göra kanske vart femte år eller något.

Nationalism är Sveriges största hot - Del 1

Har skrivit det här för ett tag sen, och publicerat det på ett annat ställe, men oturligt nog var de för fega för att publicera min del 3, så nu kör jag trilogin (lol) här istället ^^

Uppdelat i tre delar kommer jag dra upp ämnet invandring, alla gånger i en speciell infallsvinkel.

”Islam är Sveriges största hot”. Så lyder SD;s valkampanj.

Det SD visar, och de hela deras politik bygger på, är ett missnöje som folket har. Riktat mot invandrarpolitiken. För den suger. Men de andra politikerna vågar inte göra något och det är ju på det SD vinner, de ÄR rasistiska och främlingsfientliga i deras politik men de vågar prata om invandring och det tjänar de på. För att låtsas som att det inte finns något fel håller inte.

Och sedan har SD till viss del rätt. Ja, många, väldigt många muslimska invandrare kräver väldigt mycket pengar när de kommer hit som skulle kunna användas till minst lika viktiga saker, skolans uppbyggnad t ex. Men att slänga ut muslimerna, att särbehandla dem osv är då inte heller lösningen. Lösningen ligger i att få in alla invandrare i det svenska samhället (vidare utveckling av detta i del två).

Att älska sitt land är inget fel. För vad är felet med att älska sitt land? Nä just det. För när du säger att du älskar Sverige så blir du en nationalist.

Det är ett fel som vi svenskar gör. Vi är så rädda att bli nationalister att vi inte vågar vara patriotiska. Ett exempel är att du inte alltid får ha svenska landslagströjan eller en mössa eller liknande på i vissa skolor (jag trodde det gällde överallt, men brist i fakta, dock vet jag att denna regel finns på vissa ställen). Dock får du lov att ha vilken annan landslagströjan som helst.

Förstår ni hur fullkomligt befängt detta är?! Som det svenska samhället så tydligt markerar så får du inte älska ditt eget land! Varför? För oj, ja då är du en nationalist, rasist och främlingsfientlig och tycker att alla/allt ska vara svenska och svenskt och att någon är brittiskt eller alban, då går inte an. Oj ja... Ser ni vad jag menar? Fullkomligt befängt, ändå är det det som gäller. Det är knappt att när Sverige spöar skiten ur världen i vinter-OS som jag får ställa mig upp och skrika ”SVERIGE!!!” och springa omkring med svenska flaggan i högsta hugg och vara allmänt superglad och stolt över att mitt land. Nu gör jag inte detta, för jag är inte sportintresserad, men om jag gjorde, så skulle jag utan tvekan bli kallad för nationalist eller sverigedemokrat osv. Men jag är ingen nationalist. Jag är en patriot.

Att älska sitt land är aldrig fel, det är när det går över gränsen och man börjar hävda att ens egen nation överglänser andras som det gå fel. Patriotism och nationalism går hand i hand, det har många förstått, men i det svenska samhället är man så rädd att vara patriotisk för då blir man helt plötsligt en nationalist tror de flesta. Och nä, så är det inte. För – även om för även om patriotism leder till nationalism så älskar du bara ditt land som patriot, medan ser ner på andra land som nationalist. SKILLNAD!

Se bara på britterna! Om de inte är patrioter så säg; vilka är? Och ja, om Storbritannien inte är på väg att bli ett nationalistiskt land, då är banimej inte Sverige det häller.

Eller jo, det kanske vi är. Kanske så är det så att för att majoriteten av nuvarande ledare inte vågar ta fighten om invandring och utveckla vårt land så kommer den nuvarande minoritet av SD;s att växa till över 10% och sen har vi Nazityskland i Sverige. För det var allt som krävdes. 10 procent och en kris för att Hitler skulle bli ledare och kolla vad som hände. Ojsan.

Ska vi jämföra likheter? Har vi en kris? Ja, invandringspolitiken. Har vi ett nationalistiskt parti i riksdagen? Ja, SD. Är de över 10%? Nej, men det är inte långt kvar om inte någonting görs, och om SD vinner nästa val ger jag upp min dröm skänker mitt liv åt att Sverige inte ska bli nationalistisk, för mitt land.

Sveriges största hot i nuläget är inte islam, det är nationalism. Jag älskar Sverige, och därför skall jag härmed skydda det från detta hot som den patriot jag är.

Denna dagen har varit galen, uppochner till max, så när jag egentligen inte tänkt ta och göra detta till en värsta dagboks-blogg men så är ju KRAMBOKEN mitt ultimata vapen att skriva av mig på, och för de få som läser ska ni nu bevittna det XP

Ok, dagen började som vanligt, upp tjugo över sex (hu -.-') och iväg till skolan. Sedan var det bara estetiska ämnen hela dagen och jag fick springa omkring med en systemkamera i högsta hugg på förmiddagen, åt lunch (en väldigt god bagett <3) och sen när vikarien snackade märkte jag hur allting bara rann igenom mig. Jag hörde inte. Det var som att allt han sa hade jag redan hört förut, även om så inte var fallet, det han sa var nytt i och med att det var klätt i hans ord och kroppsspråk, inte som en film jag sätt på allt för många gånger och kan citera åter i sömnen, även om det var så det kändes. Ämnet han pratade om var inte nytt för mig, men han utvecklade det och sköt in nya infallsvinklar och fortsatte bygga på en redan påbörjad egenskap.
Jag var i korthet supertrött.

Sedan träffade jag en väldigt nära vän och vi satt på Burger King vid Triangeln i jag tror kanske två och en halv timme och bara snackade. Det var som vanligt underbart att se henne igen (wow, det där lät använt och klyschigt...) och jag kände att jag behövde mötet, hon gjorde mig pigg igen <3

Sen kommer jag hem, äter, och sedan blir jag störd i pluggandet av min andra vän som ringer. Och av erfarenheter vet jag att det inte ens är lönt att försöka studera med henne på andra sidan luren, så jag bestämmer mig för att logga in på facebook istället och kolla läget.
När jag loggat in upptäcker jag att jag har en ny vänförfrågan och när jag kollar vem det är så upptäcker jag att det är ingen mindre än Åsa Ekström - författaren till mangan Sayonara September, en av de stora svenska mangatecknarna! (of course bekräftade jag direkt) Och eftersom jag fortfarande satt i telefon så hörde min kompis mina förvånade glädjeskrik, och hon blev en aning förvirrad.
Sen lugnade jag nerverna lite och läste lite fanfiction och min kompis och jag diskuterade kapitlet efteråt. Där efter, kollade jag upp och såg att jag fått ett nytt meddelande på facebook, "någon som kanske vill chatta" tänkte jag. Då ser jag att Åsa Ekström har skickat ett pm till mig och säger att jag vunnit en tävling jag varit med i, första pris vilket var en specialutgåva i färg och signerad utgåva av Sayonara September 2.
Som ni kan tänka er sköt jag i taket av glädje och bedövade nära på min vän på andra sidan luren men hon bara "wtf?!" XP
Och så skickade jag ett sånt där sms som är skrivet i i princip bara stora bokstäver till folk som jag skulle tro brydde sig, responsen var typ "okej", "grattis!" osv förutom från min älskade kusin som skrev "GRATTIS!!!!! :DDDDDDDDDDD". She whas clearly the only one who got the meaning of this (exept my friend on the phone maybe, but I shoutet her in the ear twiche that day so I can't imagine her charing my joy to the fullest ;P)

And that's about it, och plötsligt bytade jag till engelska, men nu är jag nog back on track (damn it XD)

Ska nog gå och lägga mig nu om jag ska klara morgondagen ;) See ya'!

A litle treat for me and you <3
Ska arbeta med den här låten på bilden nu ett tag ^^