I ensamheten

Flera gånger har det gjort sig påmint de flera olika sidorna av ensamhet.
Men jag ser det som att det finns framför allt två delar. Den valda ensamheten och Den påtvingade ensamheten.

Den valda ensamheten är ju - otroligt nog - frivillig, och därför en aningen mer attraktiv. Det är den stilla ron, lugnet och harmonin i sin essens, och det är denna ro och tystnad jag vill ha när jag skriver. Jag har så himla svårt att lyssna på musik och skriva samtidigt. Rita och lyssna på musik, jättegärna, men att lyssna när jag skriver känns som att någon pratar med mig när jag försöker tänka. Ok, det där lät lite hjärndött, som att jag inte kan tänka och prata samtidigt, men tänk efter själva - visst är det jobbigt med någon som pratar med en när man just håller på att klura ut något? För så känns det. Fast inte alltid, ibland använder jag musik för att stänga ute andra ljud, stökiga klassrum i all ära. Då är musiken välkommen, för till skillnad från mina klasskompisar så känner jag till melodierna och min mp3 gör antagligen ingenting oväntat. Men då krävs det också att jag kan ta mig förbi själva musiken, så att jag inte sitter och lyssnar på den hela tiden istället för att skriva, det är ju där kruxet ligger...

Den påtvingade ensamheten där emot är i mina ögon kvävande. 'Screaming silence' som jag tror att det står i en av Linkin Parks låtar. Kan inte komma på vilken nu, men beskrivningen är ändå utomordentlig. För ja, känslan av ensamhet och övergivenhet, då världen har vänt sin rygg mot dig och den öronbedövande tystnaden som kommer därtill. Det är då ingen kan säga att du faktiskt är underbar, istället i tystnaden låter tankarna gro och obehag sprider sig genom kroppen i takt med hjärtat slag. Hata, hata, hatar att vara ensam då jag inte valt det, hatar att igen märker hur ensam jag känner mig. Hatar att ingen märker när jag är borta, hatar när igen märker att jag gråter.
I det oändliga tomrummet står jag ock skriker, men ingen kan höra mig röst, jag ropar på hjälp. "Se mig! Se mig! Lägg märke, förstå!"

Men så lätt ensamhet kan upphöra. En någon. Och så blir man två. En närhet, en annan människa som ser dig, att vara två i ett rum.
Eller ja, tekniken och dess under, ett sms, ett telefonsamtal, ett mejl, och helt plötsligt så är man inte den enda i världen.